tisdag 26 maj 2009
22:42
Jag önskar att jag kunde sitta här och skriva att Melvin mår som en prins, att allt är som vanligt. Att dagarna rullar på. Jag önskar att jag kunde skriva att Henrik börjar jobba idag och att de ska bli som "vanligt" igen, jag önskar att jag kunde skriva att de var skönt att allt började rulla på som vanligt. Jag önskar att jag kunde skriva att allt är som en dans på rosor. Men skulle jag skriva allt det här så skulle jag ljuga..
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
tisdag 5 maj 2009
Dagarna flyter på, i fredags var vi på Bladvägen(Kims föräldrar) och åt grillat -Gott!, Maten serverade ännu en gång =) Och njöt av solen.
Lördagen hade vi gäster, jätte trevligt, träffade ett par vänner vi inte sett på väldigt länge.
På söndagen var det dags för att åka och fira Melvins farfar, innan vi skulle åka ringde telefonen. Det var neo- i kalmar, jag tror allt att de saknar oss. Dom har nog inte allt för många lång liggare där =) Många kommer och bara stannar någon vecka eller så.
Dom saknade iallafall en saturationsmätare så vi bestämde oss för att åka och lämna den innan vi begav oss till ön. Då jobbade våra 2 stjärnor. Var kul att träffa dom, Melvin hade vuxit sen sist, och de var inte säkra på att de skulle känna igen honom om han kom gående på stan :P
I alla fall, fick hjälp där! Så otroligt skönt och otroligt snällt, gjorde jobb som nog inte var deras egentligen! Har som ni vet inte fått någon bråckop. tid ännu??! Trots att vi bad de på neo-mottagningen kolla att tiden hade gått iväg, visserligen kollade de nog de men sedan hände inte mycket mera, sedan några dagar sedan ringde vi sjukhuset, knappade in vårat nummer och 3 timmar senare skulle de ringa upp, ringde de?? Näe, trots att vi hade mobilerna med hela tiden! Dåligt.
Men kom till neo och där vandrar de änglar. Satte de på uppdrag, och mycket riktigt tiden har gått i väg, men inte kommit fram. Vi har idag pratat med Lund men de har inte fått någon remiss, så utan vårt tryck så hade vi kanske varit utan operation..
Tack M. för hjälpen, en guldstjärna till dig.
Nu hoppas vi bara att sekreteraren i Lund kollar upp detta ordentligt och återkommer med en tid! Vill gärna hinna göra de innan sommaren!
Efter neo- besöket åkte vi till Öland. Solade och tog en promenad, vi gick vilse...
Med barnvagn och allt, över rötter, över snår, bära över diken, under stängsel. Ja, promenaden blev ett äventyr, men det var fint inne i skogen bland alla blommor!
Fick grillat även här, vi älskar grillat!
I går tog vi en dag hemma och bara tog det lugnt, ute och promenerade och bara var hemma, var även på BVC och vägde Melvin, 4430 gram och 52 cm.
Idag har vi Melvin haft tjejbesök, lilla Meja var här, eller lilla, hon är stora flickan nu 3700 gram, och 3 graviditetsveckor yngre än Melvin.
Var väldigt trevligt att träffa Mejas familj.
Melvin har för tredje kvällen i rad ätit gröt, och de går riktigt bra faktiskt och han verkar gilla det! Åt gröt strax innan åtta sen tog vi en lång runda så han har inte börjat sin "skrik-stund" förens nu, frågan är om den ska hålla på långt in på natten i stället? Vi får väl se.
Kram K.
Lördagen hade vi gäster, jätte trevligt, träffade ett par vänner vi inte sett på väldigt länge.
På söndagen var det dags för att åka och fira Melvins farfar, innan vi skulle åka ringde telefonen. Det var neo- i kalmar, jag tror allt att de saknar oss. Dom har nog inte allt för många lång liggare där =) Många kommer och bara stannar någon vecka eller så.
Dom saknade iallafall en saturationsmätare så vi bestämde oss för att åka och lämna den innan vi begav oss till ön. Då jobbade våra 2 stjärnor. Var kul att träffa dom, Melvin hade vuxit sen sist, och de var inte säkra på att de skulle känna igen honom om han kom gående på stan :P
I alla fall, fick hjälp där! Så otroligt skönt och otroligt snällt, gjorde jobb som nog inte var deras egentligen! Har som ni vet inte fått någon bråckop. tid ännu??! Trots att vi bad de på neo-mottagningen kolla att tiden hade gått iväg, visserligen kollade de nog de men sedan hände inte mycket mera, sedan några dagar sedan ringde vi sjukhuset, knappade in vårat nummer och 3 timmar senare skulle de ringa upp, ringde de?? Näe, trots att vi hade mobilerna med hela tiden! Dåligt.
Men kom till neo och där vandrar de änglar. Satte de på uppdrag, och mycket riktigt tiden har gått i väg, men inte kommit fram. Vi har idag pratat med Lund men de har inte fått någon remiss, så utan vårt tryck så hade vi kanske varit utan operation..
Tack M. för hjälpen, en guldstjärna till dig.
Nu hoppas vi bara att sekreteraren i Lund kollar upp detta ordentligt och återkommer med en tid! Vill gärna hinna göra de innan sommaren!
Efter neo- besöket åkte vi till Öland. Solade och tog en promenad, vi gick vilse...
Med barnvagn och allt, över rötter, över snår, bära över diken, under stängsel. Ja, promenaden blev ett äventyr, men det var fint inne i skogen bland alla blommor!
Fick grillat även här, vi älskar grillat!
I går tog vi en dag hemma och bara tog det lugnt, ute och promenerade och bara var hemma, var även på BVC och vägde Melvin, 4430 gram och 52 cm.
Idag har vi Melvin haft tjejbesök, lilla Meja var här, eller lilla, hon är stora flickan nu 3700 gram, och 3 graviditetsveckor yngre än Melvin.
Var väldigt trevligt att träffa Mejas familj.
Melvin har för tredje kvällen i rad ätit gröt, och de går riktigt bra faktiskt och han verkar gilla det! Åt gröt strax innan åtta sen tog vi en lång runda så han har inte börjat sin "skrik-stund" förens nu, frågan är om den ska hålla på långt in på natten i stället? Vi får väl se.
Kram K.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)