tisdag 26 maj 2009
22:42
Jag önskar att jag kunde sitta här och skriva att Melvin mår som en prins, att allt är som vanligt. Att dagarna rullar på. Jag önskar att jag kunde skriva att Henrik börjar jobba idag och att de ska bli som "vanligt" igen, jag önskar att jag kunde skriva att de var skönt att allt började rulla på som vanligt. Jag önskar att jag kunde skriva att allt är som en dans på rosor. Men skulle jag skriva allt det här så skulle jag ljuga..
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kim! Jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag läser ditt inlägg. Jag förstår och känner din tvivel, din rädsla, din sorg - känslor som ibland nästan äter upp en och överskuggar allt annat - det som faktiskt är positivt. För ja det finns ju fina stunder också, men du liksom jag fokuserar lätt på det negativa. Tänk om vi kunde tänka lite mer som Per och Henrik ibland :-) Precis som du skriver, Melvin har kommit för att stanna och vi måste tro och hoppas att det finns ett slut på allt det här jobbiga och att även vi får en vardag. Om ni känner att ni orkar, får ni gärna titta i er kalender och se om ni har några dagar lediga, för att komma över och besöka oss. Det kanske skulle få både er och oss att känna oss lite mer "vanliga" och så kan vi passa på att prata. Vi har ju både nära till ett neo och har syrgas hemma - sånt som kan kännas tryggt när man har ett litet lyckotroll! Svea vill gärna visa Melvin sitt babygym! Vi saknar er!!!
hej.. jag lider så otroligt med er.. melvin är en riktig kämpe. det är otroligt vad en sån liten kropp orkar.. jag förstår att det känns extra tungt att henrik skaq börja jobba mitt i alltihop.. ni är alltid välkommna hit hoppas att ni vet det.. det är bara att ringa om ni behöver rensa luften eller vad som hellst.. många många kramar från josephine och meja..
Det smärtar mig att läsa att du mår så dåligt av det som hänt. Jag hoppas, och tror dock, att du en dag ska kunna se tillbaka på det här och förstå att du inte har något att skämmas för. Det är ingens fel att det blev som det blev, och med facit i hand så skötte sig ju din kropp exemplariskt! Hade den valt att behålla Melvin i magen längre än vad den gjorde så vet vi ju alla vad som hade hänt... Försök se det i stället som att kroppen skötte sig fantastiskt väl med tanke på att lillkillen finns och mår förhållandevis väl. Älskar dig!
Skicka en kommentar