Melvin

Efter att ha sett "Den sköra tråden" kan jag inte låta bli att lägga upp dessa bilder, 2 tagna i dag för några minuter sedan, och de andra 2 tagna någon vecka efter att Melvin föddes.


























































Efter att ha sett dokumentären "Den sköra tråden" kanske jag kan förstå vilken enorm tur vi har haft. Jag vet nog inte vad jag tänkte när jag sist skrev att jag ibland kan sakna neo, jo,visst, jag vet vad jag menade, men jag tror att i den stund glömde jag alla dessa känslor. Att bara gå och vänta och vänta, jag försökte om och om igen fråga läkarna, få bekräftelse på att Melvin skulle överleva, bekräftelse på att vi skulle få med oss honom hem. Men de var aldrig någon som riktigt vågade svarade på det. Det närmaste vi kom det svaret var när en läkare sa; Bara han inte åker på en infektion ska de här nog gå vägen, vilket han inte vågade uttala sig om förens dagarna innan första Kalmar resan var planerad. Vi hade otur, Melvin åkte på en infektion, en rejäl sådan, han svävade mellan liv och död och vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Melvin som mådde "bra" när vi lämnade Linköping var nu dödssjuk. Men även detta klarade han. Han övervann infektionen, innan infektionen hann ta Melvin ifrån oss. Att vårt troll överlevde denna otroliga resa, en resa med hopp och förtvivlan är helt otroligt. Det är inte varje barn fött i den här veckan som överlever, men vår kämpe gjorde det.

När vi tittade på denna dokumentären var de många tårar som trillade från min kind, jag kände hur jag ville finnas till där för dessa föräldrar som gick igenom samma resa som oss. Jag kände sorg över att de inte fick behålla sitt barn, men vi fick!
Jag kände glädje med de föräldrar, precis som vi har ett barn som mår hur bra som helst idag.

Jag kände mig i samma rum som dem, det kändes som de lika väl kunde varit vår Melvin. En dag ur dokumentären kunde vara som vilken dag som helst för alla oss prematur föräldrar, ovisshet, akutsituationer, att läget är o-stabilt och helt plötsligt stabilt igen, för att efter ett tag vara o-stabilt igen. Denna dokumentären speglade så bra hur det är att vara förälder till ett barn som är fött mycket för tidigt, och det tar lång tid att inse att de är ens egna lilla barn och inte sjukhusets.

För er som missade denna dokumentären och vill se den visas den igen den 21/1 på SVT2 klockan 16.20. Den finns även på svtplay där du kan se den när de passar dig.

Jag hoppas att den kunde ge våra nära och kära en inblick i hur det var att få ett så tidigt fött barn, när ni inte alltid kunde vara närvarande och se vad som skedde.

Jag älskar vårt lilla mirakel, Mirakel Melvin.

Alla kommentarer värmer våra hjärtan enormt och hoppas på flera sådana.

Kram till er alla.
K.

Vi var ju och badade med Melvin på behandlingsbadet på sjukhuset, vilket var så otroligt roligt, Melvin plaskade hur mkt som helst och vi har bestämt att vi ska försöka åka in en dag å mysa i simhallen när alla barn är i skolan och de förhoppningsvis är lungt i badhuset.


Den firade vi även med vägnig och mätning på bvc :)

På ett år har Melvin gått upp 7435 gram,
När han föddes vägde han 695 gram, 081210
Dagen då han fyllde ett år vägde han 8130 gram, 091210

På ett är har Melvin vuxit 38 cm
När han föddes var han 32 cm lång, 081210
Dagen då han fyllde ett år var han 70 cm lång, 091210

På ett år har huvudet vuxit 22,5 cm
När han föddes var huvudet 21,5 cm, 081210
Dagen då han fyllde ett år vad huvudet 44 cm, 091210

På detta året har det hänt så otroligt mycket och vårt lilla troll har blivit riktigt stort :)

Under de senaste veckorna har Melvin utvecklats något enormt, runt sin födelsedag knäckte han koden för hur man skulle ta sig framåt, innan har han ålat bakåt, så den 5-6/12 började han åla sig framåt.
Den 28 decmeber blev vi så otroligt imponerade över att Melvin lyckats sätta sig på knä i sängen, när kameran kom fram ställer han sig upp och är överlycklig :)
Numera står han oftast på knä i sängen, håller sig med en hand och på golvet sätter han sig på knä och behöver inte hålla i något för att hålla sig kvar. Han klarar även av att ta sig ner från knäställning, till golvet och kryp-ställning utan att ramla.
Melvin ålar inte så mycket längre, utan nu de 2 sista veckorna har han knäckt kryp-koden och kryper överallt, han har nu i dagarna även lyckats komma på hur man från sittande tar sig till kryp-ställning.
Så de sista veckorna har de hänt enormt mkt i utvecklingen, det har även tittat upp en tand till så nu har han 3 synliga tänder, men vi anar att fler e på g.:)
Han reser sig mot allt han kommer åt, soffan, soffbord, stolar, köksluckor, ja allt :) Så nu gäller det att vara med.
Han är helt fantastisk vårt lilla troll!

Vill även passa på att tipsa om en dokumentär som är på söndag, på svt 2 20.00, det handlar om prematurer i lund. 3 familjer man får följa, tror att de kan ge en inblick i hur vi haft det.
Vilket fall ska vi i allafall titta på den.

Kram K.

Några dagar innan Melvins födelse dag anlände de fint besök från Linköping, Svea med familj kom den 7/12 och åkte hem den 9/12, vi hade det jätte mysigt, åt gott, drack gott och bara umgicks, pratade gamla minnen och såg till att skapa nya. Det börjar bli roligare och roligare att träffas, för mellan varje möte hinner barnen utvecklas ngt otroligt och desto äldre de blir desto mer medvetna om varandra blir det, vilket är väldigt roligt.

Den 9 kom med blandade känslor som jag anade, hela dagen satt man och tänkte, timma för timma vad som skedde för exakt ett år sedan. Den 10 blev tyngre än vad jag kunde ana, eftersom jag tog den 9 ganska bra trodde jag att de har skulle bli en lätt match, men de blev det inte. Tankarna går mycket kring hur allt var, allt vi gjorde, och något jag ännu inte kan fatta idag att vi redan de första dagarna gav oss ut på stan. Vi lämnade vår guldklimp på sjukhuset, ensam, med all personal. Vad tänkte vi med? Tror de kallas chock-tillstånd, å dessutom var jag ju tvungen att ha ett par skor, lyckades ju bara få med mig tofflor upp till Lkpg.

Jag är oerhört tacksam att Henrik var hemma här hos oss hela den veckan.


Jag minns så väl hur en sköterska berättade för mig strax före hem-resan till Kalmar, hur hon kom ihåg första gången jag kom in till Melvin, då hon sa till mig att ta på honom. Jag svarade bestämt att jag väntar nog tills i morgon, (Kim i ett nötskal) efter mkt om och men, fick hon mig att stoppa in handen och lägga den på den lilla killen som låg i kuvösen.
Jag minns när man kom in på salen där Melvin låg med 2 andra barn, jag minns där hur fuktig hans kuvös var, man var tvungnen att ta en liten trasa för att torka bort all fukten för att kunna se den lilla killen som låg där inne. Säkert redan då bestämt sig för att kämpa, för att göra allt för att överleva.
Jag minns hur ett föräldra-par kom till oss ett par dagar efter att Melvin fötts och frågade oss om vi fått sitta kängru med honom, vi såg ut som 2 frågetecken, hon förklarade att de var när man fick ha barnet på sitt bröst. Just då kunde jag inte förstå att jag faktiskt en dag, kanske inom ett par dagar skulle få ut mitt lilla barn och känna det tätt intill.
Vi väntade och väntade, efter 10 dagar var Melvin så stabil att jag fick känna honom mot min hud, jag hade honom där i 3 timmar, 3 underbara timmar, sen kände jag att det var dags för Henrik att få uppleva dessa underbara känslor.
Tänk att nästan min hand täckte hela barnet,idag täcker min hand knappt rumpan :)

En sak till, som jag aldrig, aldrig någonsin trodde att jag skulle säga är att vissa dagar kan jag sakna neo tiden i linköping endel. När man tänker tillbaka på tiden så finns det så mkt som var så fruktansvärt jobbigt, och när man var mitt i det så ville man bara därifrån, men de fanns några ljusa stunder. Några stunder som blir ens glädje varje dag, små ting som blir stora. Att i princip varje kväll möttes man vid mjölkkylen,(där bröstmjölken förvaras)där man träffade de andra "iva"-föräldrarna(intensivvårdsavdelningen)Där kunde man fasta i timmar. Vår meldoifestivalen kväll där vi samlades i dagrummet tittade på melodifestivalen. När vi drog iväg ett gäng föräldrar och gick ut å åt, när vi hade avskeds middag för oss. Det finns små ljus i detta mörker, och utan alla föräldrar på neo, och personal så klart så hade detta aldrig gått vägen. Man finner ett oerhört stöd hos folk som upplever samma sak.
Sen fick vi otroligt mycket stöd hemifrån, vilket har gett oss en enorm styrka!


Sen var det otroligt jobbigt när man skulle ringa och förmedla mer tråkiga händelser eller beslut, att aldrig se ett slut på eländet, att inte veta om vår kille skulle leva, ovissheten var den värsta. Gick vi å väntade på ett barn som skulle dö, eller på att få med ett levande barn hem?

Jag kan sakna den fantastiska personalen Linköping, den kompetens de besitter. Där finns det ett fler tal guldkorn, tänk om alla brann så för sitt yrke! Det stöd och hjälp man fick! Jag kan inte låta bli att nämna ditt namn, Kerstin! Det har gått över ett år sedan vi anlände och jag minns det som igår, jag minns all din hjälp, och hur då på ett så bra sätt att de inte går att sätta ord på det, stöttade oss och hjälpte oss att "lära" oss att sköta Melvin på ett sätt så han skulle må bra, med alla slangar osv. Du är helt fantastisk!
Sen fanns det många många andra i Linköping vi gillade så otroligt mycket, ni är helt fantastiska!

När vi lämnade sjukhuset kändes det som/vi trodde att i sjukhuset stannade livet upp, inget mer skedde. Och vårt liv utanför fortsatte, att sedan inse att livet där inne också fortsätter att de kommer nya barn och nya familjer som behöver hjälp och stöd var blandade känslor. Någon hade "tagit" Melvins plats, å våra sköterskor fick nya barn. Ganska naturligt, men de kändes så lustigt, för de kändes nästan som om dom bara var där för oss och föräldrarna som låg där samtidigt. Men deras vardag fortsätter den med.

Det var en tid med blandade känslor, en tid som lärde oss att ta vara på varandra, familjen och vännerna. En tid som fick mig att inse att rik inte innebär pengar, att vara rik är något jag är! Jag har en son som mår toppen som jag älskar över allt annat, en "man" jag älskar över allt annat.

Jag är rikare än alla dom som har miljoner kronor!