Melvin

Några dagar innan Melvins födelse dag anlände de fint besök från Linköping, Svea med familj kom den 7/12 och åkte hem den 9/12, vi hade det jätte mysigt, åt gott, drack gott och bara umgicks, pratade gamla minnen och såg till att skapa nya. Det börjar bli roligare och roligare att träffas, för mellan varje möte hinner barnen utvecklas ngt otroligt och desto äldre de blir desto mer medvetna om varandra blir det, vilket är väldigt roligt.

Den 9 kom med blandade känslor som jag anade, hela dagen satt man och tänkte, timma för timma vad som skedde för exakt ett år sedan. Den 10 blev tyngre än vad jag kunde ana, eftersom jag tog den 9 ganska bra trodde jag att de har skulle bli en lätt match, men de blev det inte. Tankarna går mycket kring hur allt var, allt vi gjorde, och något jag ännu inte kan fatta idag att vi redan de första dagarna gav oss ut på stan. Vi lämnade vår guldklimp på sjukhuset, ensam, med all personal. Vad tänkte vi med? Tror de kallas chock-tillstånd, å dessutom var jag ju tvungen att ha ett par skor, lyckades ju bara få med mig tofflor upp till Lkpg.

Jag är oerhört tacksam att Henrik var hemma här hos oss hela den veckan.


Jag minns så väl hur en sköterska berättade för mig strax före hem-resan till Kalmar, hur hon kom ihåg första gången jag kom in till Melvin, då hon sa till mig att ta på honom. Jag svarade bestämt att jag väntar nog tills i morgon, (Kim i ett nötskal) efter mkt om och men, fick hon mig att stoppa in handen och lägga den på den lilla killen som låg i kuvösen.
Jag minns när man kom in på salen där Melvin låg med 2 andra barn, jag minns där hur fuktig hans kuvös var, man var tvungnen att ta en liten trasa för att torka bort all fukten för att kunna se den lilla killen som låg där inne. Säkert redan då bestämt sig för att kämpa, för att göra allt för att överleva.
Jag minns hur ett föräldra-par kom till oss ett par dagar efter att Melvin fötts och frågade oss om vi fått sitta kängru med honom, vi såg ut som 2 frågetecken, hon förklarade att de var när man fick ha barnet på sitt bröst. Just då kunde jag inte förstå att jag faktiskt en dag, kanske inom ett par dagar skulle få ut mitt lilla barn och känna det tätt intill.
Vi väntade och väntade, efter 10 dagar var Melvin så stabil att jag fick känna honom mot min hud, jag hade honom där i 3 timmar, 3 underbara timmar, sen kände jag att det var dags för Henrik att få uppleva dessa underbara känslor.
Tänk att nästan min hand täckte hela barnet,idag täcker min hand knappt rumpan :)

En sak till, som jag aldrig, aldrig någonsin trodde att jag skulle säga är att vissa dagar kan jag sakna neo tiden i linköping endel. När man tänker tillbaka på tiden så finns det så mkt som var så fruktansvärt jobbigt, och när man var mitt i det så ville man bara därifrån, men de fanns några ljusa stunder. Några stunder som blir ens glädje varje dag, små ting som blir stora. Att i princip varje kväll möttes man vid mjölkkylen,(där bröstmjölken förvaras)där man träffade de andra "iva"-föräldrarna(intensivvårdsavdelningen)Där kunde man fasta i timmar. Vår meldoifestivalen kväll där vi samlades i dagrummet tittade på melodifestivalen. När vi drog iväg ett gäng föräldrar och gick ut å åt, när vi hade avskeds middag för oss. Det finns små ljus i detta mörker, och utan alla föräldrar på neo, och personal så klart så hade detta aldrig gått vägen. Man finner ett oerhört stöd hos folk som upplever samma sak.
Sen fick vi otroligt mycket stöd hemifrån, vilket har gett oss en enorm styrka!


Sen var det otroligt jobbigt när man skulle ringa och förmedla mer tråkiga händelser eller beslut, att aldrig se ett slut på eländet, att inte veta om vår kille skulle leva, ovissheten var den värsta. Gick vi å väntade på ett barn som skulle dö, eller på att få med ett levande barn hem?

Jag kan sakna den fantastiska personalen Linköping, den kompetens de besitter. Där finns det ett fler tal guldkorn, tänk om alla brann så för sitt yrke! Det stöd och hjälp man fick! Jag kan inte låta bli att nämna ditt namn, Kerstin! Det har gått över ett år sedan vi anlände och jag minns det som igår, jag minns all din hjälp, och hur då på ett så bra sätt att de inte går att sätta ord på det, stöttade oss och hjälpte oss att "lära" oss att sköta Melvin på ett sätt så han skulle må bra, med alla slangar osv. Du är helt fantastisk!
Sen fanns det många många andra i Linköping vi gillade så otroligt mycket, ni är helt fantastiska!

När vi lämnade sjukhuset kändes det som/vi trodde att i sjukhuset stannade livet upp, inget mer skedde. Och vårt liv utanför fortsatte, att sedan inse att livet där inne också fortsätter att de kommer nya barn och nya familjer som behöver hjälp och stöd var blandade känslor. Någon hade "tagit" Melvins plats, å våra sköterskor fick nya barn. Ganska naturligt, men de kändes så lustigt, för de kändes nästan som om dom bara var där för oss och föräldrarna som låg där samtidigt. Men deras vardag fortsätter den med.

Det var en tid med blandade känslor, en tid som lärde oss att ta vara på varandra, familjen och vännerna. En tid som fick mig att inse att rik inte innebär pengar, att vara rik är något jag är! Jag har en son som mår toppen som jag älskar över allt annat, en "man" jag älskar över allt annat.

Jag är rikare än alla dom som har miljoner kronor!