Melvin

Sitter här, funderar och grubblar.
Jag vet inte om jag blir klokare av det, men de är tankar som liksom inte kan släppa mitt huvud, tankar jag behöver få ut och därför skriver jag dom här.

Idag var vi på barnkliniken i Kalmar för att göra ultraljud på Melvins hjärta, jag tror att jag har nämnt det innan, det är nämligen så att han har två små hål i hjärtat. Något som är helt ofarligt om dom inte växer och blir större. Något som faktiskt 10-20% av den svenska befolkningen lever med utan att ens veta det.
Vi satt där i väntrummet i väntan på att de skulle bli vår tur, när vi kom var vi ensamna i rummet, men ganska snabbt fylldes det på av andra patienter.
Där satt en familj som vi kände igen. Sist vi var på barnkliniken var dom också där, vi hade inte utbytt ett enda ord med dom tidigare, men jag kände igen kvinnan från Algustrum och Henrik kände igen mannen, en gammalklasskompis storebror. Förra gången vi var där tyckte vi att deras bebis såg liten ut och trodde att även den var prematur då han bland annat var försedd med sond. Vi drog helt egna slutsatser, som visade sig vara helt fel.
Idag pratade vi med dom, mannen frågade Henrik om han var Henrik. Dom konstaterade att de båda kände igen varandra.
Deras son var inte alls prematur, han var ett näst intill fullgånget barn, som haft otur.
Han är nu 2 månader gammal och har hjärtfel, har redan gått igenom 3 operationer och fler väntar, man opererar i hopp om att få honom att överleva till nästa operation.

En tanke som slog mig vid detta samtal, en tanke som slagit mig de senaste veckorna då vi fått besked att två av våra vänner har "fått problem" med deras små. Trots att de varit fullgågna barn. Trots att de kanske varit ett par månader.
Det finns aldrig som helst några garantier för vad som sker i livet.
Det spelar ingen som helst roll om man föds i vecka 23 eller om man går 2 veckor över tiden, vad som helst kan hända.
Det är så fruktansvärt, att man kan föda ett friskt barn men att de kan hända saker som gör att något går galet.
Att vi fick ett barn fött i vecka 23 och att han mår hur bra som helst.
Det gör så ont i mig att folk i vår närhet har det så tufft, något som dom förmodligen aldrig trodde skulle hända dom, något som vi aldrig trodde skulle hända dom. För man tar allt för givet.
Samtidigt som man inte kan gå och oroa sig hela tiden.

Jag kan heller inte förstå vilken innerlig tur vi har haft, vi har fått en son född vecka 23+6, jag kan nog fortfarande inte förstå vad detta innebär. Jag vet att det innebär en lång sjukhusvistelse, jag vet att det innebär en ständig oro, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan inte förstå att det är ca: 50% av dessa barn som överlever, vartannat barn överlever. Melvin var en av dom, hur kommer de sig?
Det känns som det är ett stort lotteri, samtidigt som det inte är det.
Det är så mycket som spelar in, när han blev sjuk, hade de inte fått in rätt antibiotika när de fick kanske han inte hade levt, hade han fått fler infektioner när han var ännu mindre kanske han inte levt. Hade inte rätt läkare jobbat vid rätt tillfälle kanske han inte hade levt.
Jag vet, vi vet, att han är en riktig kämpe, men de finns människor runt omkring som haft fingrar med i spelet om detta liv.

Jag kan inte förstå det alla säger till oss; att han inte ser ut som en prematur, att det inte syns att han är född i vecka 23.
Han är så välmående så det finns inte ord att beskriva...

Jag är så oerhört glad, så oerhört tacksam. Samtidigt som jag ibland kan skämas och undra hur vi i alla otur kunnat ha sån tur. Jag kan ibland tänka, varför skulle just detta hända oss, varför fick vi inte ett full gånget friskt barn.

När ultraljudet väl gjordes såg det bra ut, hålen var kvar men de var mindre.
Nu blir de ingen koll på det förens om 2 år.

Något att tänka på, livet kan få oväntade vändningar....