Melvin

Ett utdrag ur ett blogg inlägg februari 2009.

Melvin skriver;

"Personalen gav mig mat så jag slapp vara hungrig, längtar tills den dagen då jag kan få följa med mamma och pappa på restaurang. Sitta å slå med en kladdig sked i bordet och bara grisa ner. Protestera när de ska mata mig och bara tjata om "eftejätt".
Jag längtar tills den dagen då jag slipper ha massa slangar i näsan, den dagen jag kan få vara som ett "vanligt" barn. När jag skriker kommer mamma eller pappa och lägger handen på mig, och i bästa fall tar upp mig. Nu måste tillfället passa in för att jag ska få mina föräldrars närhet. Jag kan inte genom att skrika få mina föräldrar att plocka upp mig. Jag vill kunna vara bara hemma med mamma och pappa och bara känna deras närhet, vilket ger mig trygghet. När jag kan få sova i min egna säng, min egna vagn och livet kan börja på riktigt.
Jag är trött på alla slangar i näsan, jag är trött på folk som sticker mig; Men jag vet att de vill mig bara väl, de gör det för att hjälpa mig. Och vad är mina små sår och ärr som följer mig i livet när de trots allt gjort så jag överlevt? Bara jag kan få känna min mammas och pappas kärlek när jag vill så klarar jag den här stunden, jag vet att de bara är för ett tag, och att vi alla tre, jag, mamma och pappa måste orka den lilla tid som är kvar, för vad är 4 månader av mitt långa liv när jag kan tillbringa resten hemma med mina föräldrar.
Jag är en kämpe och jag ger inte upp i första taget."


Ja, vad ska man säga?
Det är så man blir helt tårögd när man läser det, i allafall jag.
Det är väldigt mycket känslor som kommer upp, kan ni förstå att i februari 2009 såg jag nästan inget ljus i tunnlen, nu över ett år senare då sitter Melvin precis så där som jag hade hoppats, på en restaurang och slår med skeden i bordet, visst, ordet efterrätt har inte dykt upp i hans ordförråd ännu, men det känns som de bara är en tidsfråga, om ännu ett år så sitter nog det där.

Nu är han ett "vanligt" barn utan sladdar, nu räcker det att han skriker så kommer vi och plockar upp honom, nu räcker det han låter lite för att få våran närhet och trygghet. Det är helt ofattbart att för ett år sedan hade jag inte möjlighet att ge han allt de här, men nu, nu är det våran vardag, man gör de utan att tänka sig för. Alla de här vardagssysslorna är inte vardags mat för alla, och för ett års sedan längtade jag så efter dessa dagarna, å gud vad jag ska ta tillvara på dom ännu mer nu! Man behöver bli påmind om hur man hade det för att uppskatta det man tar för givet!

Melvin sover näst intill jämt i min egen säng, kanske kryper upp hos pappa och mamma på morgonen, hur underbart är inte det, att bara kunna få ta upp och lägga honom hos sig precis när man själv vill?

Så dessa 4 tunga månader, är bara en liten period av Melvins liv, en period som vi tog oss ur alla 3. En period som lärde oss att livet är skört, att man ska ta till vara på nära och kära. En period som gjorde oss rika!
Dessa "små" ärr Melvin har, har blivit mindre än vad dom var för ett år sedan, och åter igen, vad är dessa "små" ärr när de praktiskt taget har räddat livet på honom. Utan dessa ärr hade vi inte varit där vi är idag.

Melvin är och kommer nog alltid att vara en av de starkaste i hela världen, vår kämpe.......