onsdag 7 oktober 2009
12:06
Lill-fisen sover så jag passar på att skriva ett par rader här.
Melvin har åkt på sin första förkylning, den började nog komma krypandes redan i helgen, då han sov lite mer än vanligt och inte riktigt var lika sugen på mat. Men det var i måndags han började snora och lite, lite feber kom krypande. Jag har fasat för denna dagen, gått och oroat mig jätte mycket för hur han ska klara en förkylning, oroat oss för att vi kanske ska behöva syrgas eller ev. läggas in.
Melvin verkar klara det här jätte bra, trött och hängig, men vem är inte de när man inte är pigg?Skönt att vi slipper både syrgas å sjukhusvistelse förhoppningsvis.
Tycker de känns skönt att han blivit så pass stor innan första förkylningen kom i allafall.
Annars mår han bra, han börjar tycker det är mer okej att ligga på mage och träna. Något annat som har blivit väldigt roligt är att gå, om man håller honom i händerna eller i midjan tar han flera, flera steg :) Han är duktigt, den där Melvin:)
Han äter allt oftare våran mat, är det inte ett helt mål så smakar han vid varje måltiden maten, vi brukar ta ur mat till honom innan vi kryddar den :)
Något som även är väldigt roligt, det är att dricka ur vanligt glas, han blir helt ivrig om han sitter i knät och man dricker då ska han smaka, så han har fått ett eget litet glas som är jätte roligt att dricka ur.
Annars är de full rulle, jag har börjat packa, vad mycket saker vi har! Trots att jag rensat ur! Tur vi ska till ett större ställe och inte mindre iaf.. Jag tar å packar några lådor om dagen, svårt att sortera ut vad vi kan behöva och inte.
Henrik fixar för fullt i huset, river väggar, bygger väggar, målar, spacklar, slipar ja, allt. Melvins farmor och farfar har varit mycket i huset och hjälpt till, det är vi så tackasamma för, de är så otroligt snällt!Tack!
Vi har även fått mkt hjälp av mormor,morfar och farmor, farfar med lite barnvakt, jag jobbar varannan helg och då har tiden spenderats där. Henrik har grejat i huset, tack för all denna hjälp också.
Snart flyttar vi, allt i från 4-6 veckor. Helt otroligt!
Förresten Ann-Christin om du fortfarande är här inne och läser, var på neo förra veckan, men ni hade besöksförbud, skulle vara kul å komma å "visa upp" melvin ngn dag när du å Malin jobbar, när de är lugnt på avd :)
Ha de fint!
Kram
Melvin har åkt på sin första förkylning, den började nog komma krypandes redan i helgen, då han sov lite mer än vanligt och inte riktigt var lika sugen på mat. Men det var i måndags han började snora och lite, lite feber kom krypande. Jag har fasat för denna dagen, gått och oroat mig jätte mycket för hur han ska klara en förkylning, oroat oss för att vi kanske ska behöva syrgas eller ev. läggas in.
Melvin verkar klara det här jätte bra, trött och hängig, men vem är inte de när man inte är pigg?Skönt att vi slipper både syrgas å sjukhusvistelse förhoppningsvis.
Tycker de känns skönt att han blivit så pass stor innan första förkylningen kom i allafall.
Annars mår han bra, han börjar tycker det är mer okej att ligga på mage och träna. Något annat som har blivit väldigt roligt är att gå, om man håller honom i händerna eller i midjan tar han flera, flera steg :) Han är duktigt, den där Melvin:)
Han äter allt oftare våran mat, är det inte ett helt mål så smakar han vid varje måltiden maten, vi brukar ta ur mat till honom innan vi kryddar den :)
Något som även är väldigt roligt, det är att dricka ur vanligt glas, han blir helt ivrig om han sitter i knät och man dricker då ska han smaka, så han har fått ett eget litet glas som är jätte roligt att dricka ur.
Annars är de full rulle, jag har börjat packa, vad mycket saker vi har! Trots att jag rensat ur! Tur vi ska till ett större ställe och inte mindre iaf.. Jag tar å packar några lådor om dagen, svårt att sortera ut vad vi kan behöva och inte.
Henrik fixar för fullt i huset, river väggar, bygger väggar, målar, spacklar, slipar ja, allt. Melvins farmor och farfar har varit mycket i huset och hjälpt till, det är vi så tackasamma för, de är så otroligt snällt!Tack!
Vi har även fått mkt hjälp av mormor,morfar och farmor, farfar med lite barnvakt, jag jobbar varannan helg och då har tiden spenderats där. Henrik har grejat i huset, tack för all denna hjälp också.
Snart flyttar vi, allt i från 4-6 veckor. Helt otroligt!
Förresten Ann-Christin om du fortfarande är här inne och läser, var på neo förra veckan, men ni hade besöksförbud, skulle vara kul å komma å "visa upp" melvin ngn dag när du å Malin jobbar, när de är lugnt på avd :)
Ha de fint!
Kram
måndag 28 september 2009
Sitter här, funderar och grubblar.
Jag vet inte om jag blir klokare av det, men de är tankar som liksom inte kan släppa mitt huvud, tankar jag behöver få ut och därför skriver jag dom här.
Idag var vi på barnkliniken i Kalmar för att göra ultraljud på Melvins hjärta, jag tror att jag har nämnt det innan, det är nämligen så att han har två små hål i hjärtat. Något som är helt ofarligt om dom inte växer och blir större. Något som faktiskt 10-20% av den svenska befolkningen lever med utan att ens veta det.
Vi satt där i väntrummet i väntan på att de skulle bli vår tur, när vi kom var vi ensamna i rummet, men ganska snabbt fylldes det på av andra patienter.
Där satt en familj som vi kände igen. Sist vi var på barnkliniken var dom också där, vi hade inte utbytt ett enda ord med dom tidigare, men jag kände igen kvinnan från Algustrum och Henrik kände igen mannen, en gammalklasskompis storebror. Förra gången vi var där tyckte vi att deras bebis såg liten ut och trodde att även den var prematur då han bland annat var försedd med sond. Vi drog helt egna slutsatser, som visade sig vara helt fel.
Idag pratade vi med dom, mannen frågade Henrik om han var Henrik. Dom konstaterade att de båda kände igen varandra.
Deras son var inte alls prematur, han var ett näst intill fullgånget barn, som haft otur.
Han är nu 2 månader gammal och har hjärtfel, har redan gått igenom 3 operationer och fler väntar, man opererar i hopp om att få honom att överleva till nästa operation.
En tanke som slog mig vid detta samtal, en tanke som slagit mig de senaste veckorna då vi fått besked att två av våra vänner har "fått problem" med deras små. Trots att de varit fullgågna barn. Trots att de kanske varit ett par månader.
Det finns aldrig som helst några garantier för vad som sker i livet.
Det spelar ingen som helst roll om man föds i vecka 23 eller om man går 2 veckor över tiden, vad som helst kan hända.
Det är så fruktansvärt, att man kan föda ett friskt barn men att de kan hända saker som gör att något går galet.
Att vi fick ett barn fött i vecka 23 och att han mår hur bra som helst.
Det gör så ont i mig att folk i vår närhet har det så tufft, något som dom förmodligen aldrig trodde skulle hända dom, något som vi aldrig trodde skulle hända dom. För man tar allt för givet.
Samtidigt som man inte kan gå och oroa sig hela tiden.
Jag kan heller inte förstå vilken innerlig tur vi har haft, vi har fått en son född vecka 23+6, jag kan nog fortfarande inte förstå vad detta innebär. Jag vet att det innebär en lång sjukhusvistelse, jag vet att det innebär en ständig oro, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan inte förstå att det är ca: 50% av dessa barn som överlever, vartannat barn överlever. Melvin var en av dom, hur kommer de sig?
Det känns som det är ett stort lotteri, samtidigt som det inte är det.
Det är så mycket som spelar in, när han blev sjuk, hade de inte fått in rätt antibiotika när de fick kanske han inte hade levt, hade han fått fler infektioner när han var ännu mindre kanske han inte levt. Hade inte rätt läkare jobbat vid rätt tillfälle kanske han inte hade levt.
Jag vet, vi vet, att han är en riktig kämpe, men de finns människor runt omkring som haft fingrar med i spelet om detta liv.
Jag kan inte förstå det alla säger till oss; att han inte ser ut som en prematur, att det inte syns att han är född i vecka 23.
Han är så välmående så det finns inte ord att beskriva...
Jag är så oerhört glad, så oerhört tacksam. Samtidigt som jag ibland kan skämas och undra hur vi i alla otur kunnat ha sån tur. Jag kan ibland tänka, varför skulle just detta hända oss, varför fick vi inte ett full gånget friskt barn.
När ultraljudet väl gjordes såg det bra ut, hålen var kvar men de var mindre.
Nu blir de ingen koll på det förens om 2 år.
Något att tänka på, livet kan få oväntade vändningar....
Jag vet inte om jag blir klokare av det, men de är tankar som liksom inte kan släppa mitt huvud, tankar jag behöver få ut och därför skriver jag dom här.
Idag var vi på barnkliniken i Kalmar för att göra ultraljud på Melvins hjärta, jag tror att jag har nämnt det innan, det är nämligen så att han har två små hål i hjärtat. Något som är helt ofarligt om dom inte växer och blir större. Något som faktiskt 10-20% av den svenska befolkningen lever med utan att ens veta det.
Vi satt där i väntrummet i väntan på att de skulle bli vår tur, när vi kom var vi ensamna i rummet, men ganska snabbt fylldes det på av andra patienter.
Där satt en familj som vi kände igen. Sist vi var på barnkliniken var dom också där, vi hade inte utbytt ett enda ord med dom tidigare, men jag kände igen kvinnan från Algustrum och Henrik kände igen mannen, en gammalklasskompis storebror. Förra gången vi var där tyckte vi att deras bebis såg liten ut och trodde att även den var prematur då han bland annat var försedd med sond. Vi drog helt egna slutsatser, som visade sig vara helt fel.
Idag pratade vi med dom, mannen frågade Henrik om han var Henrik. Dom konstaterade att de båda kände igen varandra.
Deras son var inte alls prematur, han var ett näst intill fullgånget barn, som haft otur.
Han är nu 2 månader gammal och har hjärtfel, har redan gått igenom 3 operationer och fler väntar, man opererar i hopp om att få honom att överleva till nästa operation.
En tanke som slog mig vid detta samtal, en tanke som slagit mig de senaste veckorna då vi fått besked att två av våra vänner har "fått problem" med deras små. Trots att de varit fullgågna barn. Trots att de kanske varit ett par månader.
Det finns aldrig som helst några garantier för vad som sker i livet.
Det spelar ingen som helst roll om man föds i vecka 23 eller om man går 2 veckor över tiden, vad som helst kan hända.
Det är så fruktansvärt, att man kan föda ett friskt barn men att de kan hända saker som gör att något går galet.
Att vi fick ett barn fött i vecka 23 och att han mår hur bra som helst.
Det gör så ont i mig att folk i vår närhet har det så tufft, något som dom förmodligen aldrig trodde skulle hända dom, något som vi aldrig trodde skulle hända dom. För man tar allt för givet.
Samtidigt som man inte kan gå och oroa sig hela tiden.
Jag kan heller inte förstå vilken innerlig tur vi har haft, vi har fått en son född vecka 23+6, jag kan nog fortfarande inte förstå vad detta innebär. Jag vet att det innebär en lång sjukhusvistelse, jag vet att det innebär en ständig oro, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan inte förstå att det är ca: 50% av dessa barn som överlever, vartannat barn överlever. Melvin var en av dom, hur kommer de sig?
Det känns som det är ett stort lotteri, samtidigt som det inte är det.
Det är så mycket som spelar in, när han blev sjuk, hade de inte fått in rätt antibiotika när de fick kanske han inte hade levt, hade han fått fler infektioner när han var ännu mindre kanske han inte levt. Hade inte rätt läkare jobbat vid rätt tillfälle kanske han inte hade levt.
Jag vet, vi vet, att han är en riktig kämpe, men de finns människor runt omkring som haft fingrar med i spelet om detta liv.
Jag kan inte förstå det alla säger till oss; att han inte ser ut som en prematur, att det inte syns att han är född i vecka 23.
Han är så välmående så det finns inte ord att beskriva...
Jag är så oerhört glad, så oerhört tacksam. Samtidigt som jag ibland kan skämas och undra hur vi i alla otur kunnat ha sån tur. Jag kan ibland tänka, varför skulle just detta hända oss, varför fick vi inte ett full gånget friskt barn.
När ultraljudet väl gjordes såg det bra ut, hålen var kvar men de var mindre.
Nu blir de ingen koll på det förens om 2 år.
Något att tänka på, livet kan få oväntade vändningar....
tisdag 1 september 2009
att jag borde vara stolt och glad, för jag ska få en trädgård att springa om kring i nästa sommar. Jag ska kunna få sova i en vagn utomhus, bara öppna dörren och vara på en gräsmatta.
Jag har även blivit lovad en pool, inte riktigt en sån pool som dej, Svea. En lite mindre, du vet en sån som är anpassad till premat.. eller jag menar barn.
Jag får höra det där ordet prematur ganska ofta så blir oftast att jag använder mig av det, tror liksom att alla barn är det. Tydligen inte, barn är barn, och prematur är för tidigt födda barn, komplicerat de där. Ibland är jag som vilket barn som helst, och ibland sker de olika saker å då kan de ofta bero på att jag är prematur.
I allafall, mamma och pappa har äntligen hittat ett hus. Ett tryggt ställe för mig att växa upp på. Huset ligger i Färjestaden på Öland, dagis ligger endast max. 5 minuters gång avstånd, nära till Kalmar och nära till mammas jobb. Nära till mormor,morfar, farmor och farfar får jag också. (Men längre bort från morfar i Torsås, tur att de finns bil )
Pappa har redan börjat prata med mig om vilket häftigt bio-rum som ska göras i källarn och jag håller med honom, visst skulle de vara häftigt och känner jag min pappa rätt så ska de nog vara massa lampor och ljud överallt. Ja, vi får väl se om de blir något bio-rum, men drömma kan vi i alla fall göra.
Huset består av två våningar, så nu i början när jag är så liten måste vi införskaffa en grind så jag inte trillar ner för källar-trappen.
Jag har förstått på mamma och pappa att detta är en dröm för dom som har blivit sann.
Jag har en annan rolig sak att berätta också, jag har nu för första gången vänt mig från mage till rygg, detta skedde i början på förra veckan. Å när pappa sen har sagt till mig att han också vill se, då tänker jag inte visa. Nu har jag gjort de en gång å de får räcka för ett tag. Jag blev ganska förvånad själv, när jag begrepp vad jag gjorde.
Ha det bra alla där ute.
Kramar Melvin
Jag har även blivit lovad en pool, inte riktigt en sån pool som dej, Svea. En lite mindre, du vet en sån som är anpassad till premat.. eller jag menar barn.
Jag får höra det där ordet prematur ganska ofta så blir oftast att jag använder mig av det, tror liksom att alla barn är det. Tydligen inte, barn är barn, och prematur är för tidigt födda barn, komplicerat de där. Ibland är jag som vilket barn som helst, och ibland sker de olika saker å då kan de ofta bero på att jag är prematur.
I allafall, mamma och pappa har äntligen hittat ett hus. Ett tryggt ställe för mig att växa upp på. Huset ligger i Färjestaden på Öland, dagis ligger endast max. 5 minuters gång avstånd, nära till Kalmar och nära till mammas jobb. Nära till mormor,morfar, farmor och farfar får jag också. (Men längre bort från morfar i Torsås, tur att de finns bil )
Pappa har redan börjat prata med mig om vilket häftigt bio-rum som ska göras i källarn och jag håller med honom, visst skulle de vara häftigt och känner jag min pappa rätt så ska de nog vara massa lampor och ljud överallt. Ja, vi får väl se om de blir något bio-rum, men drömma kan vi i alla fall göra.
Huset består av två våningar, så nu i början när jag är så liten måste vi införskaffa en grind så jag inte trillar ner för källar-trappen.
Jag har förstått på mamma och pappa att detta är en dröm för dom som har blivit sann.
Jag har en annan rolig sak att berätta också, jag har nu för första gången vänt mig från mage till rygg, detta skedde i början på förra veckan. Å när pappa sen har sagt till mig att han också vill se, då tänker jag inte visa. Nu har jag gjort de en gång å de får räcka för ett tag. Jag blev ganska förvånad själv, när jag begrepp vad jag gjorde.
Ha det bra alla där ute.
Kramar Melvin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)