tisdag 16 juni 2009
14:01
I helgen har vi varit i fantastiska Linköping, ja, hur jag kan förknippa alla våra resor och händelser som fantastisk kan man fråga sig? Det gör jag nog egentligen inte heller, men hade det inte varit för Linköping hade nog Melvin inte levt idag, hade vi inte fått den intensiv vård han behövde är det inte säkert han överlevt, eller med största sannolikhet hade han inte det. Så därför Fantastiska Linköping!
Vi körde i fredags förmiddag för att bo hos familjen Marina, Per och Svea.
I bilresan sov Melvin nästan hela vägen, vi stannade och värmde mat och Melvin åt i bilen, snabbmat alltså;) Det ska börjas i tid. Vi var framme vid 2 tiden, så otroligt skönt och roligt att äntligen få träffa de alla 3 igen. Svea hade vuxit och blivit riktigt stor sen sist. Melvin visade Svea att han var en snäll kille under dagen, men på kvällen då gäller det att göra sig hörd. Han skrek som vanligt 20-22 =) Inga förändringar där inte, och Svea undrade nog vad de var för några som hennes föräldrar låtit komma på besök, gäster som väsnas så högt. ja, hon tittade lite lustigt på Melvin ett par gånger och önskade nog att han skulle åka hem, eller så satt hon och studerade hur sjutton han gör för att höras så högt.
När Svea sen skrek tyckte vi det var ett tyst och behagligt ljud. Melvin borde tittat på henne och lärt sig att de var en mer normal volym...=)
En fantastisk helg med got mat och gott sällskap, promenad och så hälsade vi på, på Neo.
När vi närmade oss sjukhuset fick jag en klump i magen, det gjorde lite ont och jag kände nästan att jag behövde hålla tillbaka tårarna.. Vi tog hissarna upp och jag hade till och med glömt vilken våning det var på. När vi sen kommer in där som besökande var en lustig känsla, att inte kunna "ta för sig" som vanligt. 2 föräldrar stod och tvättade och spritade sina händer, den ena hade blå-rock på sig, en sådan man har när man sitter känguru(barnet ligger hud-mot-hud hos en förälder). Det kändes så lustigt att allt bara fortsätter på Neo trots att vi lämnat dem. Det känns som alla slutade vara där när vi åkte hem, att de liksom var slut. Men så är det inte, det kommer nya barn och personalen jobbar på som vanligt. Helt vanliga arbetsdagar. Det kändes tungt.
Samtidigt som de var skönt att gå ut ur dörrarna med vårt barn!
Vi träffade många gamla ansikten och de flesta kände igen oss, men inte Melvin, han har förändrats så i sitt utseende, och sist vi åkte därifrån vägde han knappt 2 kg, idag väger han nästan 5,3 kg. En helt annan bebis. De tyckte han var vaken och hängde med,närvarande, de tyckte även att de är en belöning att få se hur barnen utvecklas och växer efter deras arbete med barnen.
De som var lite synd var att "vår" Kerstin eller "vår" Frida inte jobbade, men vi kommer förhoppningsvis åka flera gånger och hoppas på att vi får träffa dem.
Efter en bra och rolig helg slappade vi bara hemma i söndags eftermiddag..
Tack Marina, Per och Svea för en fantastisk helg!
Vi körde i fredags förmiddag för att bo hos familjen Marina, Per och Svea.
I bilresan sov Melvin nästan hela vägen, vi stannade och värmde mat och Melvin åt i bilen, snabbmat alltså;) Det ska börjas i tid. Vi var framme vid 2 tiden, så otroligt skönt och roligt att äntligen få träffa de alla 3 igen. Svea hade vuxit och blivit riktigt stor sen sist. Melvin visade Svea att han var en snäll kille under dagen, men på kvällen då gäller det att göra sig hörd. Han skrek som vanligt 20-22 =) Inga förändringar där inte, och Svea undrade nog vad de var för några som hennes föräldrar låtit komma på besök, gäster som väsnas så högt. ja, hon tittade lite lustigt på Melvin ett par gånger och önskade nog att han skulle åka hem, eller så satt hon och studerade hur sjutton han gör för att höras så högt.
När Svea sen skrek tyckte vi det var ett tyst och behagligt ljud. Melvin borde tittat på henne och lärt sig att de var en mer normal volym...=)
En fantastisk helg med got mat och gott sällskap, promenad och så hälsade vi på, på Neo.
När vi närmade oss sjukhuset fick jag en klump i magen, det gjorde lite ont och jag kände nästan att jag behövde hålla tillbaka tårarna.. Vi tog hissarna upp och jag hade till och med glömt vilken våning det var på. När vi sen kommer in där som besökande var en lustig känsla, att inte kunna "ta för sig" som vanligt. 2 föräldrar stod och tvättade och spritade sina händer, den ena hade blå-rock på sig, en sådan man har när man sitter känguru(barnet ligger hud-mot-hud hos en förälder). Det kändes så lustigt att allt bara fortsätter på Neo trots att vi lämnat dem. Det känns som alla slutade vara där när vi åkte hem, att de liksom var slut. Men så är det inte, det kommer nya barn och personalen jobbar på som vanligt. Helt vanliga arbetsdagar. Det kändes tungt.
Samtidigt som de var skönt att gå ut ur dörrarna med vårt barn!
Vi träffade många gamla ansikten och de flesta kände igen oss, men inte Melvin, han har förändrats så i sitt utseende, och sist vi åkte därifrån vägde han knappt 2 kg, idag väger han nästan 5,3 kg. En helt annan bebis. De tyckte han var vaken och hängde med,närvarande, de tyckte även att de är en belöning att få se hur barnen utvecklas och växer efter deras arbete med barnen.
De som var lite synd var att "vår" Kerstin eller "vår" Frida inte jobbade, men vi kommer förhoppningsvis åka flera gånger och hoppas på att vi får träffa dem.
Efter en bra och rolig helg slappade vi bara hemma i söndags eftermiddag..
Tack Marina, Per och Svea för en fantastisk helg!
Efter operationen fick jag ligga i en sån här balja, mamma sträckte lite på sig och körde runt mig på avdelningen. Det är tydligen en sån här man får åka runt i på BB,
men mamma fick ju aldrig köra mig där.
Håller på att vakna efter operationen, då var jag trött och mamma också!
På uppvaket var de nästan tomt, bara jag, mamma, pappa och 2 sköterskor!
Bara en stund efter de kopplat ur respiratorn la de mig här på uppvaket.
Natten då vi anlände till Lund, slangar och apparater igen.
Bodyn som pappa har valt! Jag är en cooling!
Här är Tilda och jag för några veckor sedan, nu är det inte så stor skillnad i storlek på oss, ska lägga upp ett ny taget kort här....
En av alla fina presenter som kommit hit till mig ända från Australien..
Tack=)
Pappa och jag äter gröt för första gången, härdan efter matar mamma mig oftast så slipper både jag å mataren duscha ;)
Här hälsar vi på Meja!
Pappa får hålla Mejas leguan
tisdag 26 maj 2009
Jag önskar att jag kunde sitta här och skriva att Melvin mår som en prins, att allt är som vanligt. Att dagarna rullar på. Jag önskar att jag kunde skriva att Henrik börjar jobba idag och att de ska bli som "vanligt" igen, jag önskar att jag kunde skriva att de var skönt att allt började rulla på som vanligt. Jag önskar att jag kunde skriva att allt är som en dans på rosor. Men skulle jag skriva allt det här så skulle jag ljuga..
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
Som många redan vet så har vi varit en sväng i Lund, nej, inte på någon semesterutflykt. Nej, det blev akut, det blev till att köra efter Melvin i ännu en ambulans. Något vi trodde att vi gjort för sista gången när vi lämnade Linköping. Men det verkar som de aldrig tar slut?
Det verkar som de aldrig kommer en dag då vi bara kan leva och njuta av livet. En ständig oro, fast så kanske de är för alla föräldrar? Känns i allafall som vi får det svårare att njuta fullt ut efter allt vi gått igenom.
Det gör så ont att se honom lida, något vi skapat av kärlek, lider så mycket för vår skull, är detta verkligen rätt? Stackars barn, jag har aldrig i hela mitt liv sett någon kämpa så för livet som Melvin gör, det är helt otroligt, han har verkligen visat att han har kommit för att stanna. Vi älskar dig, Melvin över allt annat.
Jag skäms bara vid tanken på att vi ville ha ett barn, ett barn som skulle plågas såhär mycket, är det rätt?
Det finns inga ord hur ledsen jag är över att min kropp inte klarade av att hålla detta lilla liv kvar i min mage, allt han har fått stå ut med på grund av mig. Allt hade varit så annorlunda om han bara stannat tiden ut. Jag skäms så.
Åter till Lund, när vi kommer in till Kalmar lasarett efter att Melvin under dagen spytt upp maten 2 ggr, och är ganska slö, och inte pigg alls. Säger läkaren att de är bäst att man sätter en nål, för att få in vätska till honom. Sen drar de igång och vi börjar förstå att vi inte kommer härifrån idag (torsdag), röntgen hit ultraljud dit, man tar kontakt med Lund. Oroliga för att vi inte ska hinna till Lund och att man ska behöva göra en akutoperation i Kalmar. Man vet inte varför Melvin mår så här, man misstänker att han har ont av hans ljumskbråck.
Tillslut kommer ambulansen och en Neo- sjuksköterska följer med Melvin till Lund. Skönt att de var ngn vi kände och som kände Melvin. Melvin sov hela vägen, vi körde som alla andra hade kört om de var deras barn som var på väg i il fart till Lund.
När vi kommer fram har Melvin lugnat sig så pass bra att vi till och med fick i honom lite mat. Sen satte det igång, han var dålig och de blir röntgen hit och röntgen dit. Ett tag misstänkte man att han hade tarmvred, tydligen en av de värsta diagnoserna ett barn kan få. Så var det inte- Skönt!
Man misstänkte även att tunntarmen fastnat i tjocktarmen, men så var det inte heller. Fredag morgon sker operation. Navel bråck och ljumskbråck. Man vet ännu inte om detta kommer att hjälpa men man hoppas det. Efter opera. konstaterat man att han Melvin haft tjocktarmen nere i bråcket, vilket gör väldigt ont så nu skulle allt vara löst. Melvin var trött och sliten och hade ont, eller har ska jag nog säga. Vad ska man begära från en ny operarad? Klart han har ont?
Söndag morgon fick vi åka hem.
Idag är Melvin inte riktigt samma gamla vanliga jag, hade han varit det så hade det inte känts så tungt att Henrik börjat jobba. Den enda stunden på dagen då han är tyst är när han äter eller sover, vilket han knappt gör, i dag har han varit vaken hela dagen och har varit ledsen nästan hela tiden, har jag tur hjälper det att gå ut och gå, och vi har varit på 2 promenader idag, men jag kan ju inte gå i 12 timmar ute? Jag önskar att vi kan få vara en vanlig familj med vanliga bekymmer som blir stora. Det gör så ont att de aldrig tar slut, de bara rullar på i ett, jag hinner inte landa i det ena beskedet förrän jag ska tackla nästa.
Det tar på en att förlora en halvgraviditet, att ens kropp inte klarar av att hålla kvar de finaste i världen, hela Melvins vårdtid, och landa hemma. Inte nog med det så blir han akutsjuk. Jag blir livrädd så fort han hostar lite, minsta ljud han gör ifrån sig som han inte brukar, när han är mer ledsen än vanligt. De enda som snurrar i mitt huvud är vad kommer här näst, hur ska det gå? Jag vill inte att någon tar Melvin ifrån oss. Jag vill ha han här nu, är vi inte oss förtjänta av det?
Idag skulle jag önskat att jag kunde skrivit att vi hade varit ute och njutit av solen, sjungit och lekt, babymassage och bara myst men det kan jag inte. Men jag hoppas det kommer en dag då jag får skriva om alla dessa saker.
Men jag kanske inte ska klaga, han lever och det är det viktigaste, men ändå ligger dessa känslor och skaver!
tisdag 5 maj 2009
Dagarna flyter på, i fredags var vi på Bladvägen(Kims föräldrar) och åt grillat -Gott!, Maten serverade ännu en gång =) Och njöt av solen.
Lördagen hade vi gäster, jätte trevligt, träffade ett par vänner vi inte sett på väldigt länge.
På söndagen var det dags för att åka och fira Melvins farfar, innan vi skulle åka ringde telefonen. Det var neo- i kalmar, jag tror allt att de saknar oss. Dom har nog inte allt för många lång liggare där =) Många kommer och bara stannar någon vecka eller så.
Dom saknade iallafall en saturationsmätare så vi bestämde oss för att åka och lämna den innan vi begav oss till ön. Då jobbade våra 2 stjärnor. Var kul att träffa dom, Melvin hade vuxit sen sist, och de var inte säkra på att de skulle känna igen honom om han kom gående på stan :P
I alla fall, fick hjälp där! Så otroligt skönt och otroligt snällt, gjorde jobb som nog inte var deras egentligen! Har som ni vet inte fått någon bråckop. tid ännu??! Trots att vi bad de på neo-mottagningen kolla att tiden hade gått iväg, visserligen kollade de nog de men sedan hände inte mycket mera, sedan några dagar sedan ringde vi sjukhuset, knappade in vårat nummer och 3 timmar senare skulle de ringa upp, ringde de?? Näe, trots att vi hade mobilerna med hela tiden! Dåligt.
Men kom till neo och där vandrar de änglar. Satte de på uppdrag, och mycket riktigt tiden har gått i väg, men inte kommit fram. Vi har idag pratat med Lund men de har inte fått någon remiss, så utan vårt tryck så hade vi kanske varit utan operation..
Tack M. för hjälpen, en guldstjärna till dig.
Nu hoppas vi bara att sekreteraren i Lund kollar upp detta ordentligt och återkommer med en tid! Vill gärna hinna göra de innan sommaren!
Efter neo- besöket åkte vi till Öland. Solade och tog en promenad, vi gick vilse...
Med barnvagn och allt, över rötter, över snår, bära över diken, under stängsel. Ja, promenaden blev ett äventyr, men det var fint inne i skogen bland alla blommor!
Fick grillat även här, vi älskar grillat!
I går tog vi en dag hemma och bara tog det lugnt, ute och promenerade och bara var hemma, var även på BVC och vägde Melvin, 4430 gram och 52 cm.
Idag har vi Melvin haft tjejbesök, lilla Meja var här, eller lilla, hon är stora flickan nu 3700 gram, och 3 graviditetsveckor yngre än Melvin.
Var väldigt trevligt att träffa Mejas familj.
Melvin har för tredje kvällen i rad ätit gröt, och de går riktigt bra faktiskt och han verkar gilla det! Åt gröt strax innan åtta sen tog vi en lång runda så han har inte börjat sin "skrik-stund" förens nu, frågan är om den ska hålla på långt in på natten i stället? Vi får väl se.
Kram K.
Lördagen hade vi gäster, jätte trevligt, träffade ett par vänner vi inte sett på väldigt länge.
På söndagen var det dags för att åka och fira Melvins farfar, innan vi skulle åka ringde telefonen. Det var neo- i kalmar, jag tror allt att de saknar oss. Dom har nog inte allt för många lång liggare där =) Många kommer och bara stannar någon vecka eller så.
Dom saknade iallafall en saturationsmätare så vi bestämde oss för att åka och lämna den innan vi begav oss till ön. Då jobbade våra 2 stjärnor. Var kul att träffa dom, Melvin hade vuxit sen sist, och de var inte säkra på att de skulle känna igen honom om han kom gående på stan :P
I alla fall, fick hjälp där! Så otroligt skönt och otroligt snällt, gjorde jobb som nog inte var deras egentligen! Har som ni vet inte fått någon bråckop. tid ännu??! Trots att vi bad de på neo-mottagningen kolla att tiden hade gått iväg, visserligen kollade de nog de men sedan hände inte mycket mera, sedan några dagar sedan ringde vi sjukhuset, knappade in vårat nummer och 3 timmar senare skulle de ringa upp, ringde de?? Näe, trots att vi hade mobilerna med hela tiden! Dåligt.
Men kom till neo och där vandrar de änglar. Satte de på uppdrag, och mycket riktigt tiden har gått i väg, men inte kommit fram. Vi har idag pratat med Lund men de har inte fått någon remiss, så utan vårt tryck så hade vi kanske varit utan operation..
Tack M. för hjälpen, en guldstjärna till dig.
Nu hoppas vi bara att sekreteraren i Lund kollar upp detta ordentligt och återkommer med en tid! Vill gärna hinna göra de innan sommaren!
Efter neo- besöket åkte vi till Öland. Solade och tog en promenad, vi gick vilse...
Med barnvagn och allt, över rötter, över snår, bära över diken, under stängsel. Ja, promenaden blev ett äventyr, men det var fint inne i skogen bland alla blommor!
Fick grillat även här, vi älskar grillat!
I går tog vi en dag hemma och bara tog det lugnt, ute och promenerade och bara var hemma, var även på BVC och vägde Melvin, 4430 gram och 52 cm.
Idag har vi Melvin haft tjejbesök, lilla Meja var här, eller lilla, hon är stora flickan nu 3700 gram, och 3 graviditetsveckor yngre än Melvin.
Var väldigt trevligt att träffa Mejas familj.
Melvin har för tredje kvällen i rad ätit gröt, och de går riktigt bra faktiskt och han verkar gilla det! Åt gröt strax innan åtta sen tog vi en lång runda så han har inte börjat sin "skrik-stund" förens nu, frågan är om den ska hålla på långt in på natten i stället? Vi får väl se.
Kram K.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)