måndag 28 september 2009
18:35
Sitter här, funderar och grubblar.
Jag vet inte om jag blir klokare av det, men de är tankar som liksom inte kan släppa mitt huvud, tankar jag behöver få ut och därför skriver jag dom här.
Idag var vi på barnkliniken i Kalmar för att göra ultraljud på Melvins hjärta, jag tror att jag har nämnt det innan, det är nämligen så att han har två små hål i hjärtat. Något som är helt ofarligt om dom inte växer och blir större. Något som faktiskt 10-20% av den svenska befolkningen lever med utan att ens veta det.
Vi satt där i väntrummet i väntan på att de skulle bli vår tur, när vi kom var vi ensamna i rummet, men ganska snabbt fylldes det på av andra patienter.
Där satt en familj som vi kände igen. Sist vi var på barnkliniken var dom också där, vi hade inte utbytt ett enda ord med dom tidigare, men jag kände igen kvinnan från Algustrum och Henrik kände igen mannen, en gammalklasskompis storebror. Förra gången vi var där tyckte vi att deras bebis såg liten ut och trodde att även den var prematur då han bland annat var försedd med sond. Vi drog helt egna slutsatser, som visade sig vara helt fel.
Idag pratade vi med dom, mannen frågade Henrik om han var Henrik. Dom konstaterade att de båda kände igen varandra.
Deras son var inte alls prematur, han var ett näst intill fullgånget barn, som haft otur.
Han är nu 2 månader gammal och har hjärtfel, har redan gått igenom 3 operationer och fler väntar, man opererar i hopp om att få honom att överleva till nästa operation.
En tanke som slog mig vid detta samtal, en tanke som slagit mig de senaste veckorna då vi fått besked att två av våra vänner har "fått problem" med deras små. Trots att de varit fullgågna barn. Trots att de kanske varit ett par månader.
Det finns aldrig som helst några garantier för vad som sker i livet.
Det spelar ingen som helst roll om man föds i vecka 23 eller om man går 2 veckor över tiden, vad som helst kan hända.
Det är så fruktansvärt, att man kan föda ett friskt barn men att de kan hända saker som gör att något går galet.
Att vi fick ett barn fött i vecka 23 och att han mår hur bra som helst.
Det gör så ont i mig att folk i vår närhet har det så tufft, något som dom förmodligen aldrig trodde skulle hända dom, något som vi aldrig trodde skulle hända dom. För man tar allt för givet.
Samtidigt som man inte kan gå och oroa sig hela tiden.
Jag kan heller inte förstå vilken innerlig tur vi har haft, vi har fått en son född vecka 23+6, jag kan nog fortfarande inte förstå vad detta innebär. Jag vet att det innebär en lång sjukhusvistelse, jag vet att det innebär en ständig oro, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan inte förstå att det är ca: 50% av dessa barn som överlever, vartannat barn överlever. Melvin var en av dom, hur kommer de sig?
Det känns som det är ett stort lotteri, samtidigt som det inte är det.
Det är så mycket som spelar in, när han blev sjuk, hade de inte fått in rätt antibiotika när de fick kanske han inte hade levt, hade han fått fler infektioner när han var ännu mindre kanske han inte levt. Hade inte rätt läkare jobbat vid rätt tillfälle kanske han inte hade levt.
Jag vet, vi vet, att han är en riktig kämpe, men de finns människor runt omkring som haft fingrar med i spelet om detta liv.
Jag kan inte förstå det alla säger till oss; att han inte ser ut som en prematur, att det inte syns att han är född i vecka 23.
Han är så välmående så det finns inte ord att beskriva...
Jag är så oerhört glad, så oerhört tacksam. Samtidigt som jag ibland kan skämas och undra hur vi i alla otur kunnat ha sån tur. Jag kan ibland tänka, varför skulle just detta hända oss, varför fick vi inte ett full gånget friskt barn.
När ultraljudet väl gjordes såg det bra ut, hålen var kvar men de var mindre.
Nu blir de ingen koll på det förens om 2 år.
Något att tänka på, livet kan få oväntade vändningar....
Jag vet inte om jag blir klokare av det, men de är tankar som liksom inte kan släppa mitt huvud, tankar jag behöver få ut och därför skriver jag dom här.
Idag var vi på barnkliniken i Kalmar för att göra ultraljud på Melvins hjärta, jag tror att jag har nämnt det innan, det är nämligen så att han har två små hål i hjärtat. Något som är helt ofarligt om dom inte växer och blir större. Något som faktiskt 10-20% av den svenska befolkningen lever med utan att ens veta det.
Vi satt där i väntrummet i väntan på att de skulle bli vår tur, när vi kom var vi ensamna i rummet, men ganska snabbt fylldes det på av andra patienter.
Där satt en familj som vi kände igen. Sist vi var på barnkliniken var dom också där, vi hade inte utbytt ett enda ord med dom tidigare, men jag kände igen kvinnan från Algustrum och Henrik kände igen mannen, en gammalklasskompis storebror. Förra gången vi var där tyckte vi att deras bebis såg liten ut och trodde att även den var prematur då han bland annat var försedd med sond. Vi drog helt egna slutsatser, som visade sig vara helt fel.
Idag pratade vi med dom, mannen frågade Henrik om han var Henrik. Dom konstaterade att de båda kände igen varandra.
Deras son var inte alls prematur, han var ett näst intill fullgånget barn, som haft otur.
Han är nu 2 månader gammal och har hjärtfel, har redan gått igenom 3 operationer och fler väntar, man opererar i hopp om att få honom att överleva till nästa operation.
En tanke som slog mig vid detta samtal, en tanke som slagit mig de senaste veckorna då vi fått besked att två av våra vänner har "fått problem" med deras små. Trots att de varit fullgågna barn. Trots att de kanske varit ett par månader.
Det finns aldrig som helst några garantier för vad som sker i livet.
Det spelar ingen som helst roll om man föds i vecka 23 eller om man går 2 veckor över tiden, vad som helst kan hända.
Det är så fruktansvärt, att man kan föda ett friskt barn men att de kan hända saker som gör att något går galet.
Att vi fick ett barn fött i vecka 23 och att han mår hur bra som helst.
Det gör så ont i mig att folk i vår närhet har det så tufft, något som dom förmodligen aldrig trodde skulle hända dom, något som vi aldrig trodde skulle hända dom. För man tar allt för givet.
Samtidigt som man inte kan gå och oroa sig hela tiden.
Jag kan heller inte förstå vilken innerlig tur vi har haft, vi har fått en son född vecka 23+6, jag kan nog fortfarande inte förstå vad detta innebär. Jag vet att det innebär en lång sjukhusvistelse, jag vet att det innebär en ständig oro, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan inte förstå att det är ca: 50% av dessa barn som överlever, vartannat barn överlever. Melvin var en av dom, hur kommer de sig?
Det känns som det är ett stort lotteri, samtidigt som det inte är det.
Det är så mycket som spelar in, när han blev sjuk, hade de inte fått in rätt antibiotika när de fick kanske han inte hade levt, hade han fått fler infektioner när han var ännu mindre kanske han inte levt. Hade inte rätt läkare jobbat vid rätt tillfälle kanske han inte hade levt.
Jag vet, vi vet, att han är en riktig kämpe, men de finns människor runt omkring som haft fingrar med i spelet om detta liv.
Jag kan inte förstå det alla säger till oss; att han inte ser ut som en prematur, att det inte syns att han är född i vecka 23.
Han är så välmående så det finns inte ord att beskriva...
Jag är så oerhört glad, så oerhört tacksam. Samtidigt som jag ibland kan skämas och undra hur vi i alla otur kunnat ha sån tur. Jag kan ibland tänka, varför skulle just detta hända oss, varför fick vi inte ett full gånget friskt barn.
När ultraljudet väl gjordes såg det bra ut, hålen var kvar men de var mindre.
Nu blir de ingen koll på det förens om 2 år.
Något att tänka på, livet kan få oväntade vändningar....
tisdag 1 september 2009
att jag borde vara stolt och glad, för jag ska få en trädgård att springa om kring i nästa sommar. Jag ska kunna få sova i en vagn utomhus, bara öppna dörren och vara på en gräsmatta.
Jag har även blivit lovad en pool, inte riktigt en sån pool som dej, Svea. En lite mindre, du vet en sån som är anpassad till premat.. eller jag menar barn.
Jag får höra det där ordet prematur ganska ofta så blir oftast att jag använder mig av det, tror liksom att alla barn är det. Tydligen inte, barn är barn, och prematur är för tidigt födda barn, komplicerat de där. Ibland är jag som vilket barn som helst, och ibland sker de olika saker å då kan de ofta bero på att jag är prematur.
I allafall, mamma och pappa har äntligen hittat ett hus. Ett tryggt ställe för mig att växa upp på. Huset ligger i Färjestaden på Öland, dagis ligger endast max. 5 minuters gång avstånd, nära till Kalmar och nära till mammas jobb. Nära till mormor,morfar, farmor och farfar får jag också. (Men längre bort från morfar i Torsås, tur att de finns bil )
Pappa har redan börjat prata med mig om vilket häftigt bio-rum som ska göras i källarn och jag håller med honom, visst skulle de vara häftigt och känner jag min pappa rätt så ska de nog vara massa lampor och ljud överallt. Ja, vi får väl se om de blir något bio-rum, men drömma kan vi i alla fall göra.
Huset består av två våningar, så nu i början när jag är så liten måste vi införskaffa en grind så jag inte trillar ner för källar-trappen.
Jag har förstått på mamma och pappa att detta är en dröm för dom som har blivit sann.
Jag har en annan rolig sak att berätta också, jag har nu för första gången vänt mig från mage till rygg, detta skedde i början på förra veckan. Å när pappa sen har sagt till mig att han också vill se, då tänker jag inte visa. Nu har jag gjort de en gång å de får räcka för ett tag. Jag blev ganska förvånad själv, när jag begrepp vad jag gjorde.
Ha det bra alla där ute.
Kramar Melvin
Jag har även blivit lovad en pool, inte riktigt en sån pool som dej, Svea. En lite mindre, du vet en sån som är anpassad till premat.. eller jag menar barn.
Jag får höra det där ordet prematur ganska ofta så blir oftast att jag använder mig av det, tror liksom att alla barn är det. Tydligen inte, barn är barn, och prematur är för tidigt födda barn, komplicerat de där. Ibland är jag som vilket barn som helst, och ibland sker de olika saker å då kan de ofta bero på att jag är prematur.
I allafall, mamma och pappa har äntligen hittat ett hus. Ett tryggt ställe för mig att växa upp på. Huset ligger i Färjestaden på Öland, dagis ligger endast max. 5 minuters gång avstånd, nära till Kalmar och nära till mammas jobb. Nära till mormor,morfar, farmor och farfar får jag också. (Men längre bort från morfar i Torsås, tur att de finns bil )
Pappa har redan börjat prata med mig om vilket häftigt bio-rum som ska göras i källarn och jag håller med honom, visst skulle de vara häftigt och känner jag min pappa rätt så ska de nog vara massa lampor och ljud överallt. Ja, vi får väl se om de blir något bio-rum, men drömma kan vi i alla fall göra.
Huset består av två våningar, så nu i början när jag är så liten måste vi införskaffa en grind så jag inte trillar ner för källar-trappen.
Jag har förstått på mamma och pappa att detta är en dröm för dom som har blivit sann.
Jag har en annan rolig sak att berätta också, jag har nu för första gången vänt mig från mage till rygg, detta skedde i början på förra veckan. Å när pappa sen har sagt till mig att han också vill se, då tänker jag inte visa. Nu har jag gjort de en gång å de får räcka för ett tag. Jag blev ganska förvånad själv, när jag begrepp vad jag gjorde.
Ha det bra alla där ute.
Kramar Melvin
måndag 24 augusti 2009
Sommaren och dagarna har rullat på, jag har nog 5-6 ggr försökt att lägga upp fler bilder. Men programmet samarbetar liksom inte med mig. Så det får vara även idag!
Som de flesta vet, så fick vi åter igen resa till Lunds sjukhus, då bråcket återigen öppnat sig och ingen remiss kommit fram så blev detta halv akut.
Denna gången fick vi transportera Melvin själva. Då vi varit på akuten i Kalmar, å de egentligen ville operaera Melvin här nästkommande dag, bad jag de att ringa Lund och diskutera, vi ville bara komma till Lund. Vi fick åka hem å Lund ringde oss dagen efter (alltså lördag) och tyckte de var lika bra att vi kom till Lund, i fall operationen skulle behövs ske akut, så att de skedde i Lund, operationen behövde inte ske under helgen och blev under måndagen och allt gick jätte bra.
Det enda var att ryggmärgsbed. som Melvin fått hjälpte inte helt, så när han vaknade gav man honom lite morfin.
Ngt som skedde under våra dagar i Lund var att vi fick traska ner till akuten med mig, jag hade fruktansvärda smärtor i magen, när vi kom dit gissade det på att jag fått gallsten, efter jag blivit inlagd och röntgen och ultraljud gjorts hittar man inget fel på mig, jag blir utskriven med ganska starka mediciner. Efter en vecka försvinner detta av sig själv. Mina värden var inte som de skulle, jag hade för hög sänka och för mkt vita blodkroppar, men även de efter en vecka hade blivit som normalt.
Vi passade på att träffa gammel-farmor och farfar i Lund, som tyckte de var jätte skoj med besök=)
Efter att jag och Melvin blivit bra tog vi ett par dagar och åkte till Liseberg med morfar Lasse och morbror Emil. Melvins första besök på liseberg var mest att ligga i vagnen men var även uppe för att kika om han kunde se mamma, pappa och emil i ngn karusell=) han tyckte även att lamporna på kvällarna var väldigt fina!
På vägen hem blev det en tur till Ullared, för att köpa in lite kläder till Melvins garderob, tyckte vi fick mycket kläder för pengarna.
Sen var det dags att återhämta sig då Henrik skulle återigen börja jobba och vi skulle komma in i lite vardags rutiner. Henrik har så mkt på jobbet att på kvällsveckorna jobbar de extra fredag kväll då de egentligen brukar vara ledig hela fredag. Och morgon veckorna jobbar de extra lördag.
Det var även dags för mig att börja ladda inför att jobba mina första dagar sen i december.
När jag kom till jobbet tog det ett par timmar att komma in i det, sen var de som om jag bara varit i väg några dagar..
Henrik och Melvin fick en helg för sig själva, vilket jag tycker är jätte bra.
Som de ser ut nu så vankas de flytt under hösten/vintern med, och vi är super glada för detta=)))
Vi har äntligen hittat vårt drömhus!
Melvin ska få en trädgård att springa runt i, vagnen kommer kunna stå ute efter promenader om han sover. Ja, helt perfekt.
Huset ligger i Färjestaden på Öland, det är byggt 1974 och just nu är det en renoverings objekt, men vår säljare ska göra iornding det och vi ska få vara med å välja hur vi vill ha det, allt från golv,tapet,kakel, klinker,vitvaror ja i princip allt! Det är som en dröm har gått i uppfyllelse!
Och vi vill tacka vår förmedlare Malin! Tusen tusen tack!
Melvin vägde för-förra veckan 6770, och var 62 cm lång, så nu skulle jag tippa på att han är över 7 kg=) Så han växer så det knakar.
Han utvecklas ngt kopiöst också, han älskar att stå, det vill han göra nästan hela tiden. Äter mest mat nu, nästan ingen modersmjölksersättning alls. Smakar ofta när vi äter på vår mat. Snackar som en tok, tycker de är mysigt att busa, bli upplyft i luften och bara leka. Han tar tag i allt han hittar, och stoppar det i munnen, när vi äter siktar han gärna in sig på tallriken och att ta tag i den.
Så det händer massor här hemma hela tiden!
Det är så kul, jag trivs så bra med denna åldern, han tycker det är mysigt att ligga och mysa samtidigt som han vill vara så med, snacka, leka och bara kika runt. Det är helt fantastiskt!
Att vakna på morgonen, gå in till Melvin och han skiner upp som en lite sol, de värmer ngt oerhört i hjärtat, man bara smälter! Det är helt fantastiskt att vara förälder!
Hoppas ni alla haft en bra sommar! För det har vi trots omständigheterna!
Som de flesta vet, så fick vi åter igen resa till Lunds sjukhus, då bråcket återigen öppnat sig och ingen remiss kommit fram så blev detta halv akut.
Denna gången fick vi transportera Melvin själva. Då vi varit på akuten i Kalmar, å de egentligen ville operaera Melvin här nästkommande dag, bad jag de att ringa Lund och diskutera, vi ville bara komma till Lund. Vi fick åka hem å Lund ringde oss dagen efter (alltså lördag) och tyckte de var lika bra att vi kom till Lund, i fall operationen skulle behövs ske akut, så att de skedde i Lund, operationen behövde inte ske under helgen och blev under måndagen och allt gick jätte bra.
Det enda var att ryggmärgsbed. som Melvin fått hjälpte inte helt, så när han vaknade gav man honom lite morfin.
Ngt som skedde under våra dagar i Lund var att vi fick traska ner till akuten med mig, jag hade fruktansvärda smärtor i magen, när vi kom dit gissade det på att jag fått gallsten, efter jag blivit inlagd och röntgen och ultraljud gjorts hittar man inget fel på mig, jag blir utskriven med ganska starka mediciner. Efter en vecka försvinner detta av sig själv. Mina värden var inte som de skulle, jag hade för hög sänka och för mkt vita blodkroppar, men även de efter en vecka hade blivit som normalt.
Vi passade på att träffa gammel-farmor och farfar i Lund, som tyckte de var jätte skoj med besök=)
Efter att jag och Melvin blivit bra tog vi ett par dagar och åkte till Liseberg med morfar Lasse och morbror Emil. Melvins första besök på liseberg var mest att ligga i vagnen men var även uppe för att kika om han kunde se mamma, pappa och emil i ngn karusell=) han tyckte även att lamporna på kvällarna var väldigt fina!
På vägen hem blev det en tur till Ullared, för att köpa in lite kläder till Melvins garderob, tyckte vi fick mycket kläder för pengarna.
Sen var det dags att återhämta sig då Henrik skulle återigen börja jobba och vi skulle komma in i lite vardags rutiner. Henrik har så mkt på jobbet att på kvällsveckorna jobbar de extra fredag kväll då de egentligen brukar vara ledig hela fredag. Och morgon veckorna jobbar de extra lördag.
Det var även dags för mig att börja ladda inför att jobba mina första dagar sen i december.
När jag kom till jobbet tog det ett par timmar att komma in i det, sen var de som om jag bara varit i väg några dagar..
Henrik och Melvin fick en helg för sig själva, vilket jag tycker är jätte bra.
Som de ser ut nu så vankas de flytt under hösten/vintern med, och vi är super glada för detta=)))
Vi har äntligen hittat vårt drömhus!
Melvin ska få en trädgård att springa runt i, vagnen kommer kunna stå ute efter promenader om han sover. Ja, helt perfekt.
Huset ligger i Färjestaden på Öland, det är byggt 1974 och just nu är det en renoverings objekt, men vår säljare ska göra iornding det och vi ska få vara med å välja hur vi vill ha det, allt från golv,tapet,kakel, klinker,vitvaror ja i princip allt! Det är som en dröm har gått i uppfyllelse!
Och vi vill tacka vår förmedlare Malin! Tusen tusen tack!
Melvin vägde för-förra veckan 6770, och var 62 cm lång, så nu skulle jag tippa på att han är över 7 kg=) Så han växer så det knakar.
Han utvecklas ngt kopiöst också, han älskar att stå, det vill han göra nästan hela tiden. Äter mest mat nu, nästan ingen modersmjölksersättning alls. Smakar ofta när vi äter på vår mat. Snackar som en tok, tycker de är mysigt att busa, bli upplyft i luften och bara leka. Han tar tag i allt han hittar, och stoppar det i munnen, när vi äter siktar han gärna in sig på tallriken och att ta tag i den.
Så det händer massor här hemma hela tiden!
Det är så kul, jag trivs så bra med denna åldern, han tycker det är mysigt att ligga och mysa samtidigt som han vill vara så med, snacka, leka och bara kika runt. Det är helt fantastiskt!
Att vakna på morgonen, gå in till Melvin och han skiner upp som en lite sol, de värmer ngt oerhört i hjärtat, man bara smälter! Det är helt fantastiskt att vara förälder!
Hoppas ni alla haft en bra sommar! För det har vi trots omständigheterna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)