Melvin

Under våran vistelse här har Melvin tillbringat många dygn i respirator och i kuvös.
Första gången vi fick se honom i hans kuvös trodde vi inte att vi skulle få röra honom på flera veckor, men det fick vi göra första dagen. De gick noga igenom med oss hur man skulle tvätta sig. Långt upp på armarna och sedan torka ordentligt och sedan sprit, och sprit efter varje gång du varit i kuvösen. Personalen sa hur viktigt det var att vi rörde honom, och vi lärde oss att våga låta oss göra det.

Första gångerna vi stoppade in händerna i kuvösen var vi otroligt rädda, han var så liten och skör, man vågade knappt ta på honom. Det var en så otrolig känsla att få känna på honom, och se honom röra sig, känna hans värme och se att det var liv i honom. Ganska snabbt greppade han våra fingrar och tryckte precis som han visste att vi var där.

I kuvösen är det som en skyddad atmosfär, man vill hela tiden försöka efterlikna livet i magen. Man håller koll på fuktighet och temperatur, han är hela tiden skyddad från bakterier som kan leda till infektion.
/
Första gången ute
Den 19/12 fick vi för första gången känna honom hud mot hud. De lyfte ur honom ur kuvösen och la honom först på mitt bröst, han var så liten, man var så rädd samtidigt som man var så glad att äntligen få känna honom.
/
Känslorna kring att ha Melvin i kuvös-(4/1)

En liten kille ligger inne i ett rum tillsammans med ett annat barn. Han ligger i en låda, en stor plast låda som ska hjälpa honom att leva, att inte kunna få ta upp sitt eget barn och föra det mot min kropp. Att inte kunna ge detta lilla barn en känsla av trygghet, att få ha det nära och att säga det ordnar sig, mamma är här. Nu har jag en vägg emellan, en plast väg, jag kan inte lägga min kind mot Melvins, jag får bara låta mina ögon vila igenom denna plast låda, titta på hans ansitke, ta hans hand, när man lägger handen i hans tar han fingret och kramar det så, det är precis som han säger gå inte mamma, lämna mig inte. En annan mamma tar nog bara för givet att man kan ta sitt barn nära sin kropp och trösta, det är inget dem tänker på att de faktiskt inte är så för alla. Jag tog det för givet, jag tog för givet att jag alltid precis när jag ville skulle kunna ta mitt barn mot min kropp och ge honom trygghet, kärlek och beröring. Men nu sitter jag där på andra sidan och får bara lägga min han om honom försiktigt, jag måste akta alla nålar så att de inte gör ont på honom. Han är så liten och skör att man inte få klappa honom, man får bara lägga en hand på honom. När barnen är såhär små klarar dom inte av att man klappar på dem. Dom är så sköra, hjärnan klarar inte av att hantera dom signalerna, de kan bli sönderstressade, i värsta fall kan de bli så stressade att de inte överlever. Huden är så känslig så den klarar inte att man stryker på den. Han har slangar i näsan, han får inte fram några ljud. Sist han låg i CPAP, hörde vi honom för första gången skrika, att höra sitt barn skrika och inte kunna ta upp och trösta, det gör så oerhört ont, att bara se de där igenom plasten ligga och vara ledsen och man inte vill annat än att föra honom nära. Just nu, när han är så ostabil så får vi inte plocka ut honom, det är inte de att jag inte förstår att vi inte kan plocka ut honom, men det har ändå varit så skönt att veta att man kan få ha honom en stund på magen hos en, men nu, nu går inte ens det, nu får jag nöja mig med att lägga min hand om honom. Jag vet inte hur vi ska orka, jag vet inte hur vi ska ta oss igenom detta, men tillsammans är vi starka och vi måste. Tillsammans är vi så starka!

/Melvin behöver närhet

Efter extuberingen(när man kopplar ur honom ur respiratorn(tar andetagen åt honom) och lägger honom i en maskin som kallas cpap, i cpap anads Melvin själv, men har ett lufttryck ner i lungorna för att hålla dom uppspända) var han lite orolig så vi satt och höll om han i flera timmar, framåt kvällen började han bli väldigt orolig och var väldigt ledsen, när vi bytte blöja såg vi att bråcket var väldigt stort så en sjuksyster ställde sig och petade in det. Det verkar som om han hade väldigt ont av det, när det var inne så sjönk han i puls och så fort det åkte ut så hade han ont igen. Han lugnade ner sig lite efter att man fixat med bråcket, men slutade inte att vara ledsen helt, han darrade med underläppen och grät. Tillslut tyckte jag att vi nog skulle försöka med att ta ut honom till oss. Jag tyckte att Henrik skulle göra det så han fick den känslan av att bara han kom nära blev han lugn och trygg. Från det att Henrik plockade ut honom tills att han la in honom grät han inte en enda gång. Han behövde få vara nära! Det var så otroligt att få se att det verkligen hjälpte med att lägga honom mot bröstet och att han blev tyst. Att när man är så liten behöver man också närhet och kärlek. Sen hade han inte gråtit eller varit ledsen under hela natten.

Därför är det så otroligt viktigt att ta ut Melvin ur kuvös och säng och ha honom på bröstet, även det är vård för honom, att vara oss nära! I början brukade vi ha honom ute kanske 2 timmar var, men allt efter som tiden gått har det blivit längre och längre. Sista veckorna har de varit ungefär 6-8 timmar per dag. När man tar upp Melvin från kuvös/säng och lägger honom på ens kropp är det viktigt att han kanske ligger några timmar, för honom är flytten från kuvös/säng till oss mest besvärlig, att ligga ute är inte så jobbigt. Ju större han har blivit desto mer klarar han och man kan ha honom ute i 2 omgångar i stället för att vi byts av. Första gångerna vi tog ut honom la vi oss i en säng, Melvin låg i kuvösen, de kopplade loss alla respirator slangar och tejpade fast på oss samtidigt som någon stod med en neo-puff(en maskin som ger konstgjordandning)sedan förflyttar man över honom och kopplar in slangar. När en av oss legat med honom färdigt lyfter de honom upp i luften med slangarna, den som haft honom kryper ut från sängen och den andra kryper in i sängen. När han blev lite större och inte hade respirator längre fick vi börja lyfta honom själva, det var bättre för honom att komma dirket till vår hud.

/Det kommer mer så småningom.
Kim