måndag 16 februari 2009
19:34
Idag har de tagit ut den sista infarten så nu kunde vi klä på Melvin sina kläder igen. Vi vill ju hinna använda dem innan han växer ur dem. Men storlek 40 passar ännu!
Nu ligger han där i sin säng med sin bruna dräkt på sig och vi har åkt hem en sväng för att äta lite mat och duscha, i vår egna dusch!
Henrik hade honom ute på förmiddagen och sen tog jag över så han har nästan varit ute mellan 8-9 timmar på bröstet idag. Henrik har varit och hälsat på sina jobbarkompisar i Emmaboda, så Melvin och jag har myst ensamma.
Melvin har fortfarande lite vätska kvar i kroppen så han får behålla sin vätskedrivande medicin, han hade i allafall gått ner 20 gram från igår till idag.
De har även gjorts en ögonundersökning, tidigare när de gjorts har de inte visat någon förändring i ögat. Men nu var det förändringar. Man delar in det i olika grupper, grupp 1 & 2 är så mild så att om man har de så gör man inte något åt det utan man bara följer det för att se så det inte bli värre. Grupp 3, är en bred grupp, man kan ha mild 3 eller stark 3, är det en stark 3;a så måste man laseroperar ögonen, är det en mild 3;a så följer man upp det. Lyckas man inte med en laseroperation så blir man blind. Melvin hade grupp 2, så nu ska de hålla koll på det. Nu håller vi tummar och tår för att de inte ska bli värre. Han har väl haft sitt denna resan?!
I morgon får vi ett annat rum, men vi får fortfarande inte använda bäddsoffan så de erbjöd oss 2 sjukhus sängar, men det orkar vi inte med så vi har luftmadrass.. Så snart får vi nog in honom på rummet för första gången, kanske bara någon timma, men i alla fall.
Vilket otrolig längtan, vilken otrolig känsla att få möjlighet till att ha sitt barn på sitt rum, bara en timma. Det ska bli helt underbart. Det är också en sån sak som jag bara tog för givet, att vårat barn alltid skulle vara i det rummet jag är, att alltid kunna ha det nära. Alla de här småstegen vi tar blir så ofattbart stora för oss, sånt vi bara tog för givet blir som att vara ett barn som väntar på julafton/julklappar, det pirrar i hela magen. Vi börjar inse att vi faktiskt är föräldrar. Nu kan man allt mer ta i honom och pussa honom, vi har inte kunnat pussa på vårat barn när vi vill, men nu äntligen. Fast de är knappt vi kan de, kanske lite på handen och lite på mössan!
Annelie & Thomas ska bli kul å träffa hela familjen så småningom!
Kram
Nu ligger han där i sin säng med sin bruna dräkt på sig och vi har åkt hem en sväng för att äta lite mat och duscha, i vår egna dusch!
Henrik hade honom ute på förmiddagen och sen tog jag över så han har nästan varit ute mellan 8-9 timmar på bröstet idag. Henrik har varit och hälsat på sina jobbarkompisar i Emmaboda, så Melvin och jag har myst ensamma.
Melvin har fortfarande lite vätska kvar i kroppen så han får behålla sin vätskedrivande medicin, han hade i allafall gått ner 20 gram från igår till idag.
De har även gjorts en ögonundersökning, tidigare när de gjorts har de inte visat någon förändring i ögat. Men nu var det förändringar. Man delar in det i olika grupper, grupp 1 & 2 är så mild så att om man har de så gör man inte något åt det utan man bara följer det för att se så det inte bli värre. Grupp 3, är en bred grupp, man kan ha mild 3 eller stark 3, är det en stark 3;a så måste man laseroperar ögonen, är det en mild 3;a så följer man upp det. Lyckas man inte med en laseroperation så blir man blind. Melvin hade grupp 2, så nu ska de hålla koll på det. Nu håller vi tummar och tår för att de inte ska bli värre. Han har väl haft sitt denna resan?!
I morgon får vi ett annat rum, men vi får fortfarande inte använda bäddsoffan så de erbjöd oss 2 sjukhus sängar, men det orkar vi inte med så vi har luftmadrass.. Så snart får vi nog in honom på rummet för första gången, kanske bara någon timma, men i alla fall.
Vilket otrolig längtan, vilken otrolig känsla att få möjlighet till att ha sitt barn på sitt rum, bara en timma. Det ska bli helt underbart. Det är också en sån sak som jag bara tog för givet, att vårat barn alltid skulle vara i det rummet jag är, att alltid kunna ha det nära. Alla de här småstegen vi tar blir så ofattbart stora för oss, sånt vi bara tog för givet blir som att vara ett barn som väntar på julafton/julklappar, det pirrar i hela magen. Vi börjar inse att vi faktiskt är föräldrar. Nu kan man allt mer ta i honom och pussa honom, vi har inte kunnat pussa på vårat barn när vi vill, men nu äntligen. Fast de är knappt vi kan de, kanske lite på handen och lite på mössan!
Annelie & Thomas ska bli kul å träffa hela familjen så småningom!
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag får ju tårar i ögonen varje gång jag läser här, lilla vännen, måste vara skönt att få ha kläder och inga nålar.
Tusen kramar<3\\ jonna
Vad skönt att han slipper nålarna och kan få ha kläder på sig igen! Vi är så glada över Melvins alla framsteg och hoppas att Svea kommer göra desamma.
Vi saknar er så här i Linköping! /Marina, Per & Svea
Âr så glad för att Mevin klarar seg så bra och vi längtar till vi kan träffa er alla tre:)
Stor Kram
Så skönt att ha er i Kalmar så vi kan träffas
ibland. Hoppas att vi får träffa Melvin oxo ganska snart.
Han är säkert urtjusig i sin kläder!
Kram från farmor o farfar
heej! jag haller tummarna for att han inte ska fa nagra problem med synen! de vill vi verkligen inte! skont att hora att allt gar bra.
men du menar val inte att ni sover pa eran sketna luftmadrass??? du vet ju vad jag tycker om den.. hehe ha de sa bra sa hors vi! pussar
Skicka en kommentar